Det översta lagret är täckglaset, huvudsakligen sammansatt av kiseldioxid (SiO2). Glas har en Mohs hårdhet på 6,5 och skyddar telefonens inre struktur. Detta lager är dock det som är lättast att repa, vilket orsakar hjärtesorg för många telefonentusiaster. Därför gillar många användare att applicera en skyddsfilm ovanpå. Dessa filmer är gjorda av plastfilm, ett polymermaterial. För närvarande finns det fyra huvudtyper av skärmskydd: PP, PVC, PET och ARM. Det vanligaste täckglaset på marknaden är Corning Gorilla Glass, tillverkat av Corning. Lens Technology, som började enbart med glasbearbetning, har nått fenomenala marknadsframgångar.
För närvarande har safir dykt upp som en ersättning för glas. Apple Watch använder safir. Sapphires huvudkomponent är aluminiumoxid (Al2O3), ett enkristallmaterial med en Mohs-hårdhet på 9, vilket gör det till det hårdaste materialet förutom diamant. Den erbjuder överlägsen reptålighet jämfört med glas. Safir har dock fortfarande tekniska nackdelar, såsom dess relativt dåliga seghet. Seghet, till skillnad från hårdhet, hänvisar till ett materials förmåga att motstå sprickutbredning.
Faktum är att safir inte är ett perfekt substitut för glas för närvarande. Men under de senaste två eller tre åren har kostnaden för safir minskat avsevärt. Samtidigt har mer mogna tillverkningsprocesser gjort det möjligt för safirskärmar att uppfylla vissa massproduktionskrav, i motsats till rykten om "extremt låga utbyten och svårigheter med massproduktion." Kanske kan applicering av ett CVD- eller PVD-lager av safirfilm på glasytan kombinera fördelarna med både glas och safir och samtidigt lösa problemen med "hårdhet och sprödhet".
Det andra lagret är beröringssensorskiktet, huvudsakligen uppdelat i resistiva och kapacitiva typer, vars primära funktion är att detektera beröringsoperationer. För närvarande tillverkas det beröringsavkännande skiktet som används huvudsakligen genom att ett skikt av ITO (indiumtennoxid eller tenn-dopad indiumoxid) deponeras på glas med hjälp av magnetronförstoftningsteknik. ITO är en blandning av indium (Grupp III) oxid (In2O3) och tenn (Grupp IV) oxid (SnO2), typiskt med ett massförhållande av 90% In2O3 och 10% SnO2.
Grafen är för närvarande den mest troliga kandidaten att ersätta ITO och bli det vanliga materialet för pekskärmar. Grafen är det tunnaste och starkaste kända nanomaterialet i världen. Den är nästan helt transparent, med en ljusgenomsläpplighet på 97,7 % och en värmeledningsförmåga så hög som 5300 W/m·K, högre än kolnanorör och diamant. Vid rumstemperatur överstiger dess elektronrörlighet 15 000 cm²/vs, högre än kolnanorör eller kiselkristaller, medan dess resistivitet bara är cirka 1 Ω·m, lägre än koppar eller silver, vilket gör det till materialet med den lägsta resistiviteten i världen. På grund av dess extremt låga resistivitet och extremt snabba elektronmigrering förväntas den användas för att utveckla tunnare, snabbare-ledande nästa-generations elektroniska komponenter eller transistorer.
Dess fördelar manifesteras huvudsakligen på följande sätt:
(1) Skärmbilden är mer realistisk. Grafenpekskärmen, som stöds av en grafenfilm, har en ljusgenomsläpplighet på upp till 97,7 %, vilket resulterar i bättre transparens och mer realistiska och rena färger. Traditionella mobiltelefonskärmar har en ljusgenomsläpplighet på cirka 95 %, vilket gör att bilden ser gulaktig ut i solljus. Grafen är dock nästan helt genomskinligt, så skärmen har ingen färgförvrängning, vilket resulterar i en bild med högre upplösning.
(2) Grafen har hög konduktivitet, vilket är mycket användbart för telefoner med pekskärm. Grafentelefoner har hög känslighet för multi-beröring.
(3) Grafen har hög flexibilitet, vilket möjliggör framtida böjda skärmar. Den är inte bara ultra-tunn och ultra-lätt, utan kan också böjas till nästan 180 grader i handen. Telefoner som är sammansatta med sådana skärmar blir lättare och mer hållbara, med stötsäkra och-falltåliga funktioner.
Det tredje lagret är frontpanelen, som främst används för att installera filter och generera bilder.
Det undre lagret är den bakre panelen, som används för att bearbeta miljontals tunna-filmtransistorer.